För eskimåen är det af stor betydelse, att han säkert kan lita på sina medmänniskor och grannar. Men för att denna inbördes tillit, som är ett vilkor för hvarje sammanslutning dem emellan i kampen för tillvaron, skall kunna bestå, är det nödvändigt, att hvar och en är ärlig i sitt handlingssätt mot den andre. Han anser det därför i hög grad ohederligt att stjäla från husfolket eller från personer i samma by som han själf, följaktligen är det också ytterst sällan som sådant händer, och redan Egede säger, att de låta »sina saker ligga öppna för enhvar, utan fruktan att någon skall stjäla eller taga det ringaste däraf. Ja, denna odygd är så afskydd hos dem, att om en flicka stjäl, går hon därigenom miste om ett godt giftermål.»
Af samma orsak ljuga de också ogärna för hvarandra inbördes, isynnerhet männen. Ett drag, som Dalager berättar, är ett rörande bevis härpå: »När de skola beskrifva en sak för en annan, taga de sig till vara för, att de icke göra den mera lysande än den förtjänar, särdeles när någon vill köpa något, som han icke sett; änskönt säljaren gärna vill bli af därmed, beskrifver han det såsom något sämre än det är.»
Är någon skyldig en annan pängar, kan man i allmänhet vara säker på, att han betalar, så snart han kan. Detta kunna också de danska köpmännen bekräfta, de berättade mig ofta, att de tryggt låna grönländarne pängar; ty det hände ytterst sällan, att de icke fingo ordentligt betalt.
Eskimåens uppfattning af sina plikter gentemot främmande, isynnerhet om dessa icke äro eskimåer, är delvis något olika. Man måste emellertid komma ihåg, att en främmande är för honom något alldeles likgiltigt, hvars välfärd han ej har något intresse af att befordra, och det är af föga vikt för honom, om han kan lita på honom
