»slikt anse de andra med största kallsinnighet, utan att straffa eller lägga det på sinnet», tror jag emellertid, att han icke har fullt rätt; ty de afsky alldeles säkert mord, och om de icke blanda sig däri, så är det emedan de anse det för en privat sak mellan den angripande och den angripne. Det tillkommer därför endast den mördades närmaste släktingar att hämnas det, om de se sig i stånd därtill, och det finns således till och med hos detta fredliga folk ett slags antydning om blodshämd, om den än är svagt utvecklad och i allmänhet icke synes hvila tungt på de efterlefvande. Blir en mördare alltför svår, är det dock exempel på, att äfven grannarna förena sig om att slå ihjäl honom.
Ofta är det där som annorstädes kvinnor och kärlek, som äro anledningen till mord.
Öfverfallet sker vanligen på sjön, i det att den ene anfaller den andre bakifrån genom att kasta sin harpun i honom eller få honom att kantra och sticka hål i hans kajak. Att anfalla sin motståndare rätt framifrån skulle mindre harmoniera med en eskimås karakter, icke för det han är rädd, utan mera emedan han skulle vara så att säga för blyg därtill och tycker det vore genant, om den andre såg på honom.
Det af våra bud, som grönländarne oftast försynda sig emot, är dock det sjätte, och redan af det föregående kapitlet har väl läsaren fått det intrycket, att dygd och ärbarhet icke stå i högt anseende i Grönland. Detta är särskildt fallet bland de kristna grönländarne på västkusten, som ha varit mycket i beröring med oss européer. Af många där anses det knappast som någon synnerlig skam för en ogift kvinna att få barn. Detta har jag ofta sett bevis på. Medan vi voro i Godthaab, var det två flickor i närheten, som skulle föda, men de gjorde alls ingen hemlighet däraf, ja, anlade till och med grön
