Sida:Eskimålif.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
144
TOLFTE KAPITLET.

på den andra handen, o. s. v. Men kommer han nu till tio, har han alltså icke flera händer, han måste därför till med fötterna och för att uttrycka elfva säga den första tån på den ena foten, o. s. v., för sexton den första tån på den andra foten, o. s. v. På detta sätt kan han reda sig ända fram till tjugu, som han kallar »en hel människa till ända» (inuk navdugo). Här stanna många eskimåers matematiska begrepp, men riktiga ljushufvud kunna räkna ännu längre och säga, för att uttrycka tjuguett, en på den andra människan (inûp áipagssâne atansek) o. s. v. Trettioåtta blir t. ex. på det sättet den tredje tån på den andra människans andra fot (inûp áipagssâne arfinek pingasut), fyrtio blir den andra männniskan till ända o. s. v. På detta sätt kommer man fram till hundra eller den fämte människan till ända, men nu kan till och med den mest framstående eskimå ej komma längre med sitt språk.

Detta är, som man kan förstå, ett något obekvämt sätt att uttrycka sig, om man ofta skall röra sig med så höga tal som öfver tjugu, hvilket sällan behöfdes där uppe förr i tiden, men som införandet af pängar och handel nu tyvärr har gjort mera allmänt. Det är därför helt naturligt, att grönländarne mer och mer upptaga de danska räkneorden, och med tillhjälp af dem kunna de nu till och med gå öfver hundra, men jag misstänker, att de fortfarande ha litet svårt för att bilda sig ett bestämdt begrepp om ett så högt tal.

Eskimåernas ortsinne och anlag för topografi äro alla resande ense om att berömma. Då kapten Ommaney 1850 bad en eskimå från Cap York teckna kusten, tog han en blyertspenna, en tingest, som han aldrig förr hade sett, och tecknade kustlinien längs Smiths sund från sin födelseort och norrut med en förvånande noggrannhet, i det han antydde alla öar, mera betydande bärg,