Sida:Eskimålif.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
160
TOLFTE KAPITLET.

sedan upp till tältet oeh såg då litet nere i fjorden båtar med en hel hop människor i.

Det var mycket glädjande for oss, då vi sågo båtarna, ty vi hade blifvit litet ängsliga för att de icke skulle komma.

Där var en båt och en kvinnobåt, då vi blefvo samlade, var det mycket roligt, då vi ju nu visste, att vi alla skulle komma till Godthaab. Lappen Balto kokade kaffe, då det var färdigt, drack jag det och ville sedan gå bort, men då ropade Peter på mig, jag vände om igen, och det visade sig nu, att de ville jag skulle äta tillsammans med dem; vi åto oss nu rikligen mätta och drucko vårt kaffe därtill.

Då de gjorde i ordning till afresan och besättningarna på båtarna förde ner sitt gods m. m. till farkosterna, gingo vi åter ner till våra kajaker; efter att ha lastat dem såg jag efter båtarna och upptäckte då, att de redan höllo på att sätta öfver fjorden; vi rodde då bort till dem och nådde den motsatta sidan af fjorden (solsidan); där drack besättningen åter kaffe och åt, och sedan foro vi åter vidare, fastän de icke hade sofvit något den sista natten, ville dock roddarne helst fortsätta resan. Först då vi kommo till Nûa (näset), beslöt kvinnobåtsbesättningen sig för att slå upp tält och stanna där om natten, isynnerhet emedan kvinnobåtens skinn voro för våta, det var alltför länge den hade varit i vattnet utan att torka, så att vi ansågo, att det var farligt att icke låta den torka litet, och äfven för att få sy ihop några hål, som hade blifvit i kvinnobåten; jag stannade också öfver natten där för att hjälpa till med att dra upp kvinnobåten och sätta den i vattnet följande morgon.

Midt i natten gick jag ut ur tältet, då jag såg, att det var lugnt väder, tyckte jag det var bäst att resa, medan det var stilla, hvarför jag väckte dem och sade, att det var bäst att resa nu; medan kaffet kokades, lastade vi båten och reste vidare.

Något därefter närmade vi oss Nunangiak, det började då blåsa upp litet; då de litet längre fram på dagen hade kommit till Tuapagssuak, gick jag i förväg för att se, hvart träbåten hade tagit vägen, då jag icke visste, hvar de voro, om de antingen hade fortsatt resan eller hade slagit upp tält för natten.

Jag hade nämligen börjat längta efter mitt hem, det