Sida:Eskimålif.djvu/195

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
163
SKILDRINGAR AF INFÖDDA.

en längre berättelse om en kvinnobåts förlisning, som hände i fjor och hvarvid tio människor omkommo. Författaren är Ignatius, som var styrman på båten. För öfversättningen har jag att tacka fru Signe Rink. Om själfva olyckan heter det:

— — — »men då vi fingo Ikerak öppen, sågo vi, att det drog ihop till storm, och då vi omsider kommo ut i mynningen af fjorden, kom den redan farande med en sådan våldsamhet, att vi allesamman måste släppa hvad vi hade för händer för att peka utåt, i det vi utbrusto som med en mun: ’Ja, där ha vi den’! Jag lät ögonblickligen dreja bi, men vi blefvo i samma ögonblick kastade ner mot ett isbärg och samtidigt påseglade af all den splittrade nyisen, som stormen nu förde med sig; och kvinnobåten började ögonblickligen att sjunka. Här hörde jag nu en af rodderskorna utbrista: ’Månne Gud vår skapare alls icke vill se ner till oss’? Men för stormens sus och det starka knakandet i kvinnobåten kunde jag icke urskilja hvem det var. Nu skyndade jag Ignatius mig att få min kajak utsatt, men den kom genast in under isflagorna, hvarför jag blott med ett våldsamt ryck i den fick den fram igen, och Jonas och jag hade knappast tagit plats i hvar sin kajak, förr än kvinnobåten sjönk midtför våra ögon. I det samma var det något, som bakifrån rörde vid min axel; och då jag vände mig om, såg jag, att det var Martha; men en sjö slungade henne genast bort igen. Nu började vi två kajakmän också plötsligt att sjunka, så att isen måste ha sönderskurit oss (d. v. s. kajakerna) och i det vi sjönko, hörde jag Jonas bedja: »Jesus, kom och blif hos mig — dina sår vare min tröst — jag älskar dig.» Han var den ende af dem alla jag hörde bedja, men han var visserligen också den, som jag på grund af mitt stora ansvar[1] hela tiden hade varit mest uppmärksam på. Där hade de nu allesamman gått till bottnen! Nej, ännu icke alla; ty då jag själf flöt upp till vattenytan igen, sedan jag varit nog lycklig att komma ut ur kajaken, fick jag sikte på

  1. Ignatius kände mest ansvar för Jonas och Martha, emedan det var en annan mans, Jacobs, barn, som anförtrotts till honom under denna resa.