Sida:Eskimålif.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
167
SKILDRINGAR AF INFÖDDA.

vacklande rundt omkring på golfvet, i det hon på samma gång flätade på några strån. Detta var för att försvaga björnens krafter, sade de, och få honom till att lättare falla öfverända. Under allt detta slapp emellertid gamle Mathæus ifrån dem, och jag efter honom och kom på sidan om honom, innan han ännu riktigt hade hunnit ut ur husgången. Han bad mig vara tyst och sade: »Var stilla — nu går han ner mot sjön.»

Mathæus hade sin bössa liggande i kajaken vid stranden; och i det samma som björnen hade kommit förbi kajaken, smög den gamle sig samma väg, försiktigt krypande på alla fyra. Jag stod kvar i husgången och såg därifrån, huru björnen plötsligt vände sig brummande om mot honom; och jag blef så orolig, att jag flydde bort till det andra huset, där jag i brådskan kom inramlande genom dörren. Medan jag ännu låg och kraflade på golfvet, kunde jag genom fönstret[1] se, huru björnen och Mathæus oafvändt stirrade hvarandra midt i synen, på hvar sin sida om kajaken, Mathæus grimaserande och björnen vrålande med hela gapet öppet, färdig att bita honom; men Mathæus satte foten hårdt mot kajaken och lade an utan att ett ögonblick ta sina ögon från björnens; och så fyrade han af. Nu skyndade jag mig ut och kom lagom för att se, huru han borrade sällänsaren i honom. Därefter ropade han med hög röst upp mot huset, att nu kunde de vara så goda och komma och få sin ningek (afskurna bitar). De tillkallade kvinnorna råkade i ifvern att komma förbi hvarandra nästan att fastna i den smalare delen af husgången, som de till en del bröto ner. Då de kommo ner till björnen, stucko de allesamman in händerna i det gapande såret och drucko blod därur, i det hvar och en för sig med det samma nämnde den del af djuret han önskade sig som »smakbit», och så kom ändtligen turen till mig att dricka af blodet, som jag också gjorde, i det jag sade, att jag önskade den ena skinkan som andel; men härpå svarade man, att allt, som var lemmar, redan var bortlofvadt och att jag dessutom hade försummat att röra vid björnen, då jag kom till stället. Det var riktigt förargligt, att jag icke hade kommit ihåg denna omständighet. Nu sprang

  1. Detta sitter mycket lågt på de äkta eskimåhusen.