Sida:Eskimålif.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
180
TRETTONDE KAPITLET.

förhållande till de aflidna. Att de sålunda kunde hjälpa sin nästa, när det t. ex. gällde att vända något till en enskilds eller samhällets fördel, var klart, och därigenom fick prästen makt och inflytande i samhället, förutom ofta fördelar af mera materiel art. Det har sålunda alltid legat i medicinmännens och prästernas intresse att upprätthålla och nära de vidskepliga eller religiösa föreställningarna, de måste föregå med exempel i att tro på öfvernaturliga saker, ja, de kunna själfva hitta på nya gudomliga lärdomar till egen fördel, därigenom vinna de herravälde öfver sina landsmän. Prästväldet utgör regeringens begynnelse; för att bli styrande hos naturfolken kräfves förutom personlig duglighet också något sådant öfvernaturligt, styrelsen måste så att säga ha öfvernaturlig sanktion, och vi ha knappast kommit längre än att vi fortfarande kräfva det samma.

Hos folk sådana som det eskimåiska kommer ännu något till, som har starkt färgande inflytande på öfvertron, nämligen det hårda och af fångsten beroende lif de föra och den natur, hvari de lefva.

Att ett af jakt och fiske lefvande folk blir vidskepligt, är en erkänd sak, därpå hafva vi i Norge ett slående exempel. Jämför västländingen och nordländingen med östländingen. De förra äro genom sitt yrke till en stor del hänvisade till hafvet, de äro beroende af väder och vind, fiskstimmens rörelser mot land m. m., kort sagdt, en hel serie af för människan okända faktorer, som de med ett ord kalla lyckan och som icke allenast kan vara dem ogynsam, utan till och med beröfva dem lifvet. De bli därför oundvikligen vidskepliga. Det är icke heller någonstädes här i landet som pietism och obskurantism finna en så frodig jordmån som på västra kusten. Komma vi till östlandsbonden, är det en påfallande skilnad, han sitter trygg på sin gård, han är