eller kamma henne. Vägen dit är farlig, och angekoken måste ha sin tôrnak med sig. Först kommer han genom själarnas sköna land i under-världen, sedan är det en stor afgrund, öfver hvilken han endast kommer på ett stort hjul så halt som is och som hastigt snurrar rundt; däröfver måste tôrnaken leda honom, därpå förbi en kokande kittel med lefvande sälar i, sedan antingen genom en farlig vakt af onda sälar, som stå på ända och bita omkring sig, eller också förbi en stor hund, som står utanför hennes hus och ger varsel, då en stor angekok kommer, och som blott sofver litet någon enda gång, och då måste man passa på; men detta kunna endast de högsta angekokerna. Här måste åter tôrnaken ta angekoken vid handen; ingången är tillräckligt bred, men vägen är smal som ett snöre eller en knifsegg och går öfver en förfärlig afgrund. Ändtligen komma de in i huset, där kvinnan sitter. Hon lär ha en hand så stor som stjärtfenan af en hval, och slår hon till en därmed, är det slut. Efter någras utsago skall hon rycka håret af sig och svettas af raseri öfver att mottaga ett sådant besök, så att angekoken måste, biträdd af sin tôrnak, slåss med henne för att komma åt att få hennes hår rensadt eller kammadt, medan andra anse, att det kan gå för sig med goda ord och förmaningar. Återvägen är, sedan detta är gjordt, jämförelsevis lätt för angekoken.[1]
Denna myt påminner ju i hög grad om de färder till underjorden eller Hades, som spela en så framstående roll i europeiska sägner, t. ex. om Dionysos, Orpheus, Herakles o. fl. a. (jmfr också Dante), och hvartill vi i vår mytologi ha ett sidostycke i Hermods färd till Hel
- ↑ Paul Egede, Continuation af Relationerne o. s. v., sid. 45 o. f.; H. Egede, Det gamle Grønl. nye Perl., sid. 118 o. f.; Rink, Esk. Ev. og Sagn, suppl., sid 183 o. f.
