halft hufvud, ett öga, en arm och ett ben. Alldeles liknande varelser finnas också hos grekerna, musulmännen, zuluema och indianerna.[1]
Om världens skapelse hade grönländarne icke bildat sig någon åsikt. Jorden och universum ha antingen uppstått af sig själfva, eller också har det alltid varit så och skall alltid fortfara att vara så.
Om människans eller eskimåernas skapelse hade de heller inga klara föreställningar. Några påstodo, att den första människan skulle ha växt upp ur jorden och gift sig med en jordtufva. Denna födde ett flickebarn, som han då tog till hustru.[2] Detta framväxande ur jorden är en allmän föreställning, som också förekommer i Norge och på Island.[3] Vi säga: den, som slår med sin käpp på jorden, slår sin mor; den, som slår på stenen, slår sin far, hvilket ju påminner om den grönländska föreställningen, enligt hvilken mannen närmast är kommen ur bärget.
Om huru vi européer uppstått ha de en egen sägen, som synes mindre smickrande för oss. En eskimåkvinna, som icke kunde behålla någon man länge, gifte sig slutligen med en hund och fick med honom en del människobarn och en del hundvalpar på en gång. De senare tog hon och satte på en gammal skosula, sköt ut den i hafvet och sade: »Faren bort och blifven kaodlunaker» (d. v. s. européer), eller: »I skolen frambringa
- ↑ P. Egede, Eft. om Grønl., sid. 172; Tylor, Prim. Cult. bd 1, sid. 391; Tobler, anf. st., sid. 238; Liebrecht, The Academy, bd 3 (1872), sid. 321.
- ↑ P. Egede, Cont. af Relat., sid. 97; H. Egede, Grønl. Perl. sid. 117.
- ↑ Jmfr Liebrecht, Zur Volkskunde, sid. 332 och de citerade ställena. Se också Moltke Moe i Letterst. tidskr. 1879, sid. 277—81. För påpekandet af likheten har jag att tacka Moltke Moe.
