Men mina fordringar gå ännu längre; jag anser, att man icke allenast skulle förbjuda försäljning af bränvin, utan också af kaffe, tobak, té och de andra afgjordt skadliga eller värdelösa produkter, som vi ha påfört de infödda. De hade minsann ingen längtan därefter, det gick till och med åt lång tid för oss att lära dem njuta af dessa saker, ja, ostgrönländarne tycka ännu i dag icke om kaffe. På västkusten ha vi emellertid, som förut är omtaladt, haft en ohygglig framgång i denna sträfvan, och kaffet är ingen oväsentlig faktor i deras förfall. Men förbjöd man försäljning af kaffe till de infödda, skulle det naturligtvis också förbjudas att införa det till européerna. Detta skall mången kalla fanatism, men låt gå! Min åsikt är nu ändå den, att om det verkligen är för grönländarnes skull vi ha kommit till deras land och åtagit oss att uppfostra dem, så måste vi också visa detta i handling, vi få underkasta oss de små försakelser det måste ålägga oss. En sådan uppoffrande gärning kan icke utföras utan försakelser, Herrans apostlar ha alltid påstått, att de måste lida, och kunna vi det icke, äro vi knappast vuxna en sådan uppgift, ej heller äro vi den värdiga och böra då af hålla oss därifrån. Men ha vi icke kommit dit för grönländarnes skull, utan för vår egen, då blir det en helt annan sak, men då skola vi också nämna saken vid dess rätta namn och icke smycka oss med civilisationens och kristendomens.
