Sida:Eskimålif.djvu/285

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
247
HVAD HA VI UTRÄTTAT?

kvinnobåtar[1], nu fanns där en, och den tillhörde missionären på stället[2].

Ser man på mantalslistorna från Grönland för de sista åren, kunde man känna sig tröstad. De inföddes antal på västkusten var t. ex. 1855 9,644, medan det 1889 var 10,177. Men man skall icke vyssa sitt samvete till ro med dessa vackra tal, de äro tyvärr hvitmenade grifter, och folkmängden under de mellanliggande åren skall visa, att det gått i hög grad upp och ner. År 1881 var det ännu ej mer än 9,701 och 1883 ej mer än 9,744 (alltså en tillväxt från 1855 af 100 individer); 1885 hade den emellertid stigit till 10,014 och 1884 till 10,221, men så aftog den åter 1889 till 10,177. Senare har jag inga upplysningar. Dessa siffror utvisa, att här ej råder sunda förhållanden; tillväxt och återgång strida redan om herraväldet. Glömmas bör heller icke, att då Hans Egede kom till landet, anslog han västkustens folkmängd till 30,000. Detta är väl för högt räknadt, men ändå — det är långt ner till 10,177, och detta har skett på halftannat århundrade.

Sjukligheten har under de senare åren utvecklat sig i oroande grad, och det är isynnerhet det grönländska samhällets kräftskada, lungsoten eller, rättare sagdt, tuberkulosen, som alltjämt griper omkring sig; det torde knappast finnas många exempel på samhällen, där ett proportionsvis så stort antal af invånarne äro angripne däraf. Om vi ha fört denna sjukdom till Grönland, är

  1. Att en man har kvinnobåt, hvilket ju förr var det allmänna, anses nu som ett afgörande bevis på, huru duktig och välmående han är, ty han måste ju alltså fånga många sälar för att få skinn nog därtill.
  2. Vid denna plats hade dock äfven tillstötande omständigheter som t. ex. goda fångares bortflyttande bidragit något till den stora tillbakagången, som nu framkallat lyckligtvis tämligen allenastående förhållanden.