att hjälpa de många eländiga, hvilkas nöd vi dagligen ha för ögonen? När vi nödvändigt vilja göra godt, hvarför icke börja med det närmaste? Och när alla vore hjälpta här hemma, då kan hända man kunde resa ut och undersöka, om det också finnes nödlidande på andra ställen.
Skola vi då icke en gång få upp ögonen för hvad vi göra? Skola icke från pol till pol alla sanna människovänner resa sig i en enda förkrossande protest mot hela detta oväsen, denna själfgoda, skandalösa behandling af medmänniskor af annan tro och med annan kultur? Är icke bägaren full för länge sedan, och ha vi icke nu mer än tillräcklig erfarenhet för att se det rätta?
Det skall en gång komma en tid, då våra efterkommande skola strängt fördöma oss, då detta oväsen, som man nu anser stämma med den kristna lärans grundsatser skall stämplas som djupt omoraliskt. Då skall moralen ha utvecklat sig så långt, att det endast skall tillåtas driftiga och väl utrustade människor att först noga sätta sig in i ett främmande folks lif och kultur för att undersöka, om det behöfver vårt stöd och, i så fall, på hvad sätt detta bäst kan lämnas, innan man börjar utöfva tryck på det, och blir resultatet, att man intet godt kan uträtta, att då lämna det i fred. Men innan den tiden kommer, skola kanske de flesta af dessa främmande folk vara ödelagda, om de icke redan äro det.
Frågar man till slut, om det då ej finnes något hopp om räddning för det grönländska samhället, då måste väl alla, som känna till förhållandena, medgifva, att det enda villkoret vore, om européerna droge sig helt och hållet bort från landet. Om eskimåerna öfverlämnades åt sig själfva och befriades från allt främmande och störande inflytande, skulle möjligen de gamla förhållandena efterhand åter kunna utveckla sig, och samhället kunde
