Komna till hafskusten upptäckte dessa forntidseskimåer snart, att hela deras tillvaro väsentligen berodde på fångsten af säl. De ägnade följaktligen all sin klokhet och kraft däråt, och kajaken ledde till uppfinning af de många märkliga och beundransvärda redskap till sälfångst, som ständigt utvecklades till högre och högre fullkomlighet och som i sanning äro ett slående bevis på, hvilka sinnrika djur många af oss människor i själfva verket äro.
Att skjuta med båge och pil, som de brukade på land, kunde de icke från den obekväma ställningen i kajaken, de måste här ha kastvapen.
Idéen till dessa fingo de åter från Amerika, i det de först togo de indianska pilar med styrfjädrar, som de själfva hade användt vid landjakt. Sådana små harpuner eller kastpilar brukas ännu af eskimåer på den sydliga delen af Aljaskas västkust.
Norrut längs denna kust försvinna emellertid snart fågelfjädrarna, och en liten blåsa fäst vid pilskaftet träder i stället. Man har funnit sådana medel nödvändiga för att lägga hinder i vägen för de träffade sälarnas dykning och simning. Vidare fann man det nödvändigt att inrätta pilens spets så, att den under sälens våldsamma rörelser för att bli den kvitt ej kunde afbrytas, utan i stället falla af och bli hängande vid en rem fäst på midten af pilskaftet, så att detta kom att ställa sig på tvären och ännu mera hejda sälen i farten, när han drog i väg med det. På det sättet uppstod den så kallade blåspilen, hvilken är känd af alla eskimåstammar, som bo vid hafvet.
Här bifogas en teckning af en grönländsk blåspil. Blåsan göres af en mås- eller skarfstrupe, som blåses upp och torkas. Den fästes vid pilskaftet med ett benstycke,
