Sida:Eskimålif.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
36
TREDJE KAPITLET.

så att de ligga säkert och bekvämt till, när de skola användas. På dessa remmar äro benstycken inträdda, dels för att hålla dem samman, dels för att hålla upp dem litet från däcket — så att det blir lättare att i en hast sticka in vapnen under dem — och slutligen också för att pryda kajaken. Vid somliga af remmarna fästes det fångna bytet. Är det fåglar, stickas de med halsen in under dem, är det säl, hval eller heljeflundra, fästas de med tillhjälp af bogserremmen vid dem på sidan af kajaken, och är det mindre fisk, fästas de alldeles icke, utan läggas antingen helt enkelt bak på däcket eller stickas in i kajaken.

Åra.

En kajak är så lätt, att den utan svårighet med hela sitt tillbehör af redskap bäres på hufvudet ofta flera mil öfver land.

Till att ro den fram användes en tvåbladig åra, som hålles på midten och stickes i vattnet omväxlande på hvar sida, liksom de åror man här hemma allmänt begagnar till kanoter. Denna åra har sannolikt utvecklat sig ur indianernas enbladiga. Hos eskimåerna på Aljaskas sydliga västkust finnas fortfarande endast sådana; först på nordsidan af Yukonälfven finnas tvåbladiga, men de enbladiga äro ännu i majoriteten. Längre norr- och österut längs den amerikanska kusten finnas bägge formerna, tills den tvåbladiga slutligen blir allenaherrskande på ostsidan af Mackenzieälfven.

Aleuterna synas märkvärdigt nog endast känna till den tvåbladiga åran[1], och detsamma

  1. Se härom bl. a. redan så tidiga författare som Cook och King. A Voyage to the Pacific Ocean, etc. third edition, London 1785, vol. II, side 513.