Sida:Eskimålif.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
38
TREDJE KAPITLET.

till rundt omkring ansiktet och handlederna, och med den på kan kajakroddaren gå tvärs igenom bränningarna och kan kantra rundt och resa sig igen utan att bli våt och utan att det kommer en droppe vatten in i kajaken.

Man kan förstå, att en farkost af kajakens form icke är lätt att sitta i utan att kantra och att det behöfs ganska mycket öfning därtill. Jag såg en vän till mig, som här hemma skulle försöka min kajak, kantra rundt fyra gånger under loppet af två minuter; knappast hade vi rest upp honom på rätt köl och släppt honom, förr än han åter stod på hufvudet med bottnen i vädret.

Helpäls.

Men har man väl fått den nödvändiga öfningen, kan man med tillhjälp af den tvåbladiga åran i allt slags väder fortskaffa sig fram genom vattnet med en förvånande hastighet, och kajaken är utan jämförelse den yppersta enmansfarkost, som finnes.

För att kunna bli en duktig kajakroddare, måste man helst börja tidigt. De grönländska pojkarne börja ofta att försöka sig i sin fars kajak vid 6 à 8 års ålder, och när de ha blifvit 10 à 12 år gamla, ger den duktige grönländska fångaren ofta sina söner egna kajaker. Så brukades det åtminstone förr i tiden allmänt. Ja, Lars Dalager säger till och med: »När de bli 8 à 10 år gamla, begynna