Sida:Eskimålif.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
57
TILL HAFS I KAJAK.

skuggsidorna. Jag hoppas, att jag här ofvan har varit i stånd till att ge läsaren ett litet intryck af det fångstlif eskimåen för på sjön och några af de faror han dagligen umgås med, och kanhända det är tillräckligt att öfverbevisa honom om, att detta folk icke saknar mod, när det gäller, och icke heller uthållighet och kallblodigt herravälde öfver sig själf.

Men eskimåen har mer än så — när olyckan en gång drabbar honom, kan han visa en styrka och ett tålamod, som är öfverlägset. Jag skall bara som betecknande anföra följande lilla exempel, hvilket är ett bland de många, som grönländarne själfva ha skrifvit om sina lifserfarenheter i sin tidning »Atuagagdlutit».

»En kajakman från Tornait vid Fiskarenäset gick en dag i februari 1876 ut till hafs åt norr. Då han kom till fångstplatsen, dök en säl upp för honom, han drog ut bössan ur kajaken för att skjuta, men fick därvid ett vådaskott tvärs igenom underlifvet. Då han hade besinnat sig, steg ha ut på ett stycke is och lade sig ner, men så blåste det upp från norr och sjön bröt öfver honom, hvarför han måste gå i kajaken och ro söderut. Men man måste, så skrifves det — förvåna sig öfver den mannens härdighet, som, så fruktansvärdt sårad, kunde ge sig ut i öppna sjön; man må tänka sig, han rodde utom öarna, kom hem, drog upp sin kajak på land och ställde upp ett märke, men sedan sjönk han ner vid iskanten, ty han mäktade icke att gå till husen, som lågo ett stycke från landningsplatsen. Då man sedan fann honom och såg till hans kajak, kunde ingen förstå, att han ännu lefde efter att ha mist allt det blod, som öfversvämmade dess botten. Då de hade burit upp honom, trodde de förvisso, att han ej kunde lefva öfver natten; likväl dog han först tredje dagen därefter! De sade, att