eller stekt eller också när det härsknar. Det finns visserligen ännu människor, som tro, att eskimåerna bruka dricka smält tran, ehuru redan Hans Egede har påvisat detta misstag. Att de icke alltid rata det, då tillfälle erbjudes, hade jag dock ofta tillfälle att öfvertyga mig om i Godthaab, i det jag regelmässigt såg vår gamla piga Rosine ta sig en klunk eller två ur vår lampa, när hon putsade den om morgonen och som vanligt hällde väl mycket i oljehuset — det tycktes icke bekomma henne illa.
De sylta för öfrigt stjälkarna af kvanna (Angelika) i tran, och det tillgår enligt Saabyes beskrifning på följande egendomliga sätt: »En kvinna tuggar späck, sprutar ut det och fortfar, tills de enligt hennes tanke ha fått nog. Nu ligga dessa stjälkar så insyltade någon tid, tagas därpå upp och förtäras som dessert med mycken aptit.»
Af grönsaksföda begagnade grönländarne redan ursprungligen flera sorter; förutom kvanna kan nämnas lejontand, syra, kråkbär, blåbär samt åtskilliga tångarter. En af deras största delikatesser är emellertid innehållet af renmagen. Om en grönländare fäller en ren och endast kan frakta litet däraf med sig, tror jag, att han först och främst tar magen och möjligen skinnet, och det sista en grönländsk dam ber sin älskare om, då han drar på renjakt, är att komma ihåg henne med maginnehållet. Att detta står så högt i pris är väl därför, att de behöfva vegetabilisk föda, och det är ju till och med en mycket utsökt vara, som den läckergommen renen just har samlat ihop af de finaste skott af mossa och gräs och som därpå i magen har blifvit tillredt som ett slags stufning genom att bli halfsmält och tillsatt med en något skarp och kryddad sås af magsaften. Många rynka nog på näsan åt denna rätt, men det borde de icke göra; jag har med förlof smakat på den och icke
