Sida:Eskimålif.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
70
SJÄTTE KAPITLET.

i det otroliga. Till och med danskarne i Grönland äro starkt hemfallna åt njutningen af denna sällsynta rätt, när den kan anskaffas; likväl koka de den vanligen, hvarvid den blir geléaktig och lätt att tugga; nötkärnorna och ostronen försvinna spårlöst, och det hela blir som »ett slag vid örat».

En fin rätt, som dock icke går upp mot matak, är rått heljeflunderskinn; det har emellertid samma fördel, att det på grund af sin seghet är så drygt. Jag kan tryggt rekommendera det som mycket delikat, isynnerhet är det godt om vintern.

Rått sälskinn äter grönländaren också gärna tillsammans med späcket. Det smakade mycket antagligt; men jag kunde icke försona mig med håren och tillät mig därför att spotta ut dem igen efter att ha gjort flera fåfänga försök att svälja dem.

De äta kött af säl, hval, ren, fågel, hare, björn, ja till och med hund och räf. Det enda de, så vidt jag vet, i allmänhet försmå är korp; då denne till en del hämtar sin näring på afskrädeshögarna, anses den liksom de plantor, som växa där, för oren.

Kött, som icke är fett, bry grönländarne sig ej vidare om, därför föredraga de t. ex. sjöfåglar framför ripor. Det hände en gång vid en af kolonierna i Sydgrönland, att en präst, som nyss var kommen till landet, höll gästabud för några af sina sockenbarn, och frun trakterade med det bästa hon visste, nämligen stekta ripor. Grönländarne åto dock ej mycket, fastän frun nödgade dem ifrigt. Hon frågade då, om de icke tyckte om ripor. Jo, svarade de, de åto dem nog — när det var hungersnöd. — —

Hvad jag redan har berättat, skall säkert vara tillräckligt att öfvertyga läsaren om, att eskimåerna ingalunda äro så förnöjsamma i matväg, som man i