Swensk man. Men då I uppresen Eder mot den, så uppresen I Eder mot några män, som wilja Eder ofärd, ty de kunna icke hålla hwad de lofwa Eder, och de hafwa icke rätt att styra Eder. Och emedan dessa mäns antal är ringa, och deras parti litet; så behöfwen I ej frukta ett borgerligt krig. — Hwad ser jag? Ären I redan samlade, der femtio och der hundrade? Ser jag redan den förståndigaste bjuda tystnad i samlingen, äska ljud, tala, och med bifall höras? Ser jag Eder komma Swenskarna wänligt till mötes, slå brödrahand i brödrahand, och knyta det fasta föreningsbandet? Desse få darrande, som irra omkring, öfwergifne af deras få anhängare — är det Edre olaglige, wanmäktige Styresmän? — Ser jag rätt? O! så har då mitt goda ord werkat godt, och jag tackar Eder derför, I gode Norrmän och Bröder! —
