— 4 —
till förmån för vare sig högerns eller vänsternas makt — det är vi, som nu resa oss såsom en man för att tillropa hela vårt folk ett ljungande och allvarligt »gif akt»!
Här gäller en strid om landets väl eller ve. Det duger icke längre att sofva. De sofvande måste väckas upp ur sin sekellånga dvala.
Om frid och endräkt rådde öfver jordens länder, kunde vi slå oss till ro. Men hur är det i verkligheten? Säg mig om spänningen mellan folken under flera tiotal af år varit så nära den stora urladdningen som nu! Hörde vi inte nyss, hur det i somras hängde på ett hår att ett par stormakter sammandrabbat i en kraftmätning, där gränser flyttas och värden kastas om? Når oss icke i denna stund från alla håll och kanter bullret af förpostfäktningarna! Förstår man icke att hvar och en af dessa framkallats af den allmänna spänning, under hvilken folken lefva öfverallt? Det jäser i alla utkanter, man väntar något utomordentligt, man vet att alla, med eller mot sin vilja, komma att dragas in i striden, och att äfven om diplomaterna för ögonblicket lyckas strö aska öfver elden, den likväl när som helst kan flamma upp i full låga. Den som tror att mina ord innebära en öfverdrift, kan ju öppna dagens tidning. Dess datum är likgiltigt. Det brinner ändå alltid på flera håll.
Med feberaktig brådska vidtaga alla stater energiska åtgärder till sitt försvar, för att stå färdiga och rustade då kriget bryter ut.
Hur är det i Norge just nu? Jag vill minnas att vi nyligen förnummo ett och annat från våra grannar i väster, som förr så länge försummat sitt sjöförsvar. Norrmännen hade kringgärdat sig med hela murar af traktater och fredsförsäkringar. De trodde, liksom åtskilliga svenskar, att garantier och öfverenskommelser voro ett tillräckligt skydd mot alla yttre faror.
Då timade i somras en händelse som i ett slag visade norrmännen att traktater äro värdelösa. Ryska pansarflottor började att manövrera i fjordarna på Norges kust, som om de varit herrar i eget hus — under den oskyldiga förevänd-
