— 60 —
och fredskongresser äro såpbubblor. Det borde äfven den mest förstockade drömmare ha hunnit lära sig på de sista tio åren.
Det är icke min afsikt att sjunga lofsånger öfver försvarsbördorna. Jag har blott velat visa, att ingen lider skada och förtryck af dem, men att otaliga svenskar däraf draga sin bärgning.
Vi ha råd att för transittelegrafering på svenska statens linjer (Göteborg—Grisslehamn) låta Det Store Nordiske och danska staten draga en vinst af 87½ %, under det att svenska staten nöjer sig med 12½ %. På den internationella höflighetens språk heter detta att danskarna göra oss en tjänst. De göra oss många andra tjänster i samma stil!
Vi ha råd att på danska, tyska och ungerska, ofta ytterst tvifvelaktiga lotterier, kasta bort fyra eller fem millioner om året, ehuru ett svenskt statslotteri skulle kunna kvarhålla åtminstone så mycket af detta belopp inom landet, att kostnaden för pansarbåtsbygget helt och hållet uppvägdes däraf.
Vi ha råd till en införsel af 241 millioners värde från Tyskland mot en utförsel af 109 millioner till samma land (1907), och därvid är att märka, att en väsentlig del af de 241 millionerna representeras af ren smörja, som säljes till oförskämdt öfverdrifvet pris på 15-öresbasarerna — eländigt kram, som kunde tillverkas mycket billigare och bättre här i råvarans hemland.
Och vi ha råd att supa upp 168 millioner kronor om året!
Men vi klaga, när det är fråga om 3,8 millioner till en tredjedels pansarbåt!
Brännvinet förstör vårt folk. Den blott hälften så tunga försvarsbördan rycker upp oss, stärker vårt själfförtroende och vår trygghet. Och ändå klagar man och rifver upp himmel och jord och förgiftar det politiska lifvet. Man återför oss i glansen af den norska tidens sista timmar. Vill man begynna en ny slutakt inom egen hank och stör?
