— 6 —
ryska kårer öfver Kvarken? Öfversvämmades icke Åland och sprängde icke Kulneff med sina ryttarskaror öfver till Grisslehamn? Det var nära då! De tre invasionskårerna hade stämt möte i Stockholm för att där tvinga oss på knä. Det är närmare nu med våra dagars förbättrade samfärdsleder och förfinade tekniska hjälpmedel. Vår timme hade den gången icke slagit. Men vår förtjänst var det sannerligen icke. Hade icke Gud allsmäktig i sin oändliga godhet tagit hand om oss, så hade också de sista sandkornen fått rinna genom våra timglas, och Sverige för alltid utplånats ur de själfständiga staternas tal. Och detta hände för hundra år sedan. En obetydlighet då man kastar blicken öfver det förflutna. En oändlighet då man ser framåt emot dunkla öden, där dårskaper, begångna under en enda votering, kunna förlama ett folk och besegla dess öde, icke för ett århundrade, utan för alltid.
Äga vi någon garanti, att icke dylika händelser när som helst vid lämpligt tillfälle kunna återupprepas? Hvad har timat under de hundra åren, som förändrat vårt läge, och gjort det tryggare än 1809? Intet! När äro tillfällena lämpliga då? Jo, när de öfriga stormakterna äro i vapen mot hvarandra. Ingen bildad människa har glömt, hur nära det var, att Marocko tändt krigets flammor öfver oöfverskådliga vidder af Europa. Fråga första bästa officer ur Tysklands och Englands mariner, om han tror på ett stundande krig mellan dessa makter, en strid på lif och död om herraväldet öfver hafven, världshandeln och kolonialområdena. Han skall småle i känslan af sin flottas härliga och oöfvervinneliga kraft och utan ett ögonblicks tvekan svara ja!
Hvem hindrar, medan de andra stormakterna slåss, den stora kontintentalmakten Ryssland från att gå sina egna vägar? Ingen!
Men hvad angår det oss? Ha vi dåligt samvete gent emot Ryssland? Ha vi icke i hundra år lefvat i djupaste fred med vår östra granne? Har något händt på sistone, som skulle berättiga våra farhågor, och råder i denna stund skymten af spänning mellan Sverige och Ryssland? Nej, ingalunda!
