Huld är hon; men att hon är helig vorden
Och så beprydd — det visste jag ej än.
Säg vidare, du Kung, hvi stâ kring muren
Så många man, med blanka spjut i hand?
Mot hvilken tänka de sin vrede öfva? —
Jag hade lust att deras krafter pröfva.
Konungen.
Du får snart allt med egna ögon se;
Och sjelf du dâ kan dig förklaring ge.
(Båtarne lägga till stranden. Konungen och hoffolket stiga i land, och gå under full musik opp i borgen; vakterne skyllra med sina spjut.)
(En sal i palatset; Konungen sitter under en thronhimmel, med spiran i handen.)
Främmande Sändebud.
Hell dig, о Solens Son! bland Kungar alla
Den störste! For din gyldne spiras magt
Med sänkta blickar vi till jorden falla,
Förbländade af Österlandets prakt.
Till hyllningsgärd vår Förste ödmjukt sänder
Dig dessa gåfvor från en fjerran zon;
Hell dig, o Konung! vidt kring haf och länder
Må fridens palm sig sträcka från din thron!
(De framräcka sina föräringar, röra vid spiran och sätta sig på afstånd.)
