— 243 —
Snart hopplöst till den ljusa fensterraden
Mitt öga irrade i nattens flod:
Från eken 10) fladdrade de gula bladen,
Och hjertat ensamt deras fall förstod.
Än speglar du, o, marmorslott, façaden
I böljans våg; men, hvar min hydda stod,
Snart ingen mins; – ej efterverlden aktat
Det ringa tjäll, af Sångens Genier vaktadt.
Dock hvälfver dälden sina alar höga
Än till ett grafchor öfver bäckens våg,
Der först så hemskt, så kallt i Adils öga
Jag skymningen af hoppets vårdag såg:
Jag kände glömskans kulna vinter snöga –
Dödsliljor i min barm ... tungt qvalet låg
På själens himmel, molnet likt deroppe,
Som gråter bort sitt lif i hvarje droppe.
Med falkens blick i ovisshetens dimma
Jag spanade. I öcknars vilda natt,
Der gastars rop från öde klippor stimma,
Jag ryste, vid förtviflans hemska skratt. –
Sågs än en gnista i det öga glimma,
Som var mitt lif, min död 11), likväl jag spratt
Tillbaka, som när Belisar, vid stafven,
Först tog en gåfva af den fordna slafven.
Förstummad blef Herdinnans sång i Norden:
För vekt var lyrans ljud mot smärtans röst.
Frid, rykte, vänner, kunskap, allt på jorden,
Uppoffrades åt lågan i mitt bröst.
Snart hyddans inskrift 12) blef besannad vorden:
Vid misstrons kalla hån dör hoppets tröst –
