Sida:Euphrosyne - Samlade dikter I.djvu/264

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


GULDBRÖLLOPET[1].

På upptäcktsresor genom underjorden;
Vid tända bloss, den muntra Bergsman for.
Liksom ruiner öfver djupets urverld,
Hvalfbågar hängde, rikt bekransade
Af vårens grönska, och i perspektiv
Derunder, i ett dunkelt halfljus, stod
Mång’ dvärglik bild, med släggan i sin hand,
Arbetande, på branten af en afgrund.

Från brädden af den sänkta farkost slog
Hvar en sin fackla mot den höga klippvägg,
Och, i förnyad glans, omkretsande
Det mörka svalg, uppflögo gnistorna
I luftig ringdans, tills de sönko ned,
Som klara stjernfall, i Cyclopers boning.
Och af naturens hand fulländadt var
Eldstycket i en blink, när vålnadslikt
Den spridda flamman göt i bleknadt skimmer
Sitt återsken på hvarje anletsdrag.
På färden ljöd, af klippans orgel svarad,
Med helig bäfvan, ifrån hvalf till hvalf,
En enkel hymn till ljusets Allmagt opp:

  1. Detta stycke är ett försök att åter tillegna fosterjorden och inskrifva i dess inbyggares hjertan en händelse, som för lång tid tillbaka tilldragit sig vid Fahlu grufva, och som sedan, af Hülpers och Cronstedt berättad, af Schubert i hela dess naturfilosofiska betydelse blifvit så skönt framställd. Se Betraktelser öfver Naturvetenskapens minst utredda Problemer. Stockholm, 1819, sid. 209.