”Till grottan: hvalf, det höga,
Der jätten, marmorkall,
Än ler med stelnadt öga:
Re’n ljungar knall på knall.”
”Men till hans öra tränger
Ej dånets vilda larm,
Som dvärgpalatset springer
Och skakar klippans barm.”
”Hur’ gladt med honom delte
Vi pelarsalens rund,
Der vattnets droppar spelte
Likringning hvarje stund!”
”Ej mer härinne klinga
Elfklockorna af glas:
I hvalfven sönderspringa
Grundpelarne i kras.”
"Vi ingen tid förlore,
J små Bergvandrare!
Och Jätten, Mats den Store,
Vi samfällt öfverge.”
”Med saknad bort vi ila
Till fjerran schakt alltre’n.
Farväl! här får du hvila
I evighet allen.”
Som på ett slagfält, när kanonen dånar,
Så skottens genljud återskallade
I grufvan, der Inkräktaren af jorden
Tog i besittning äfven djupets verld,
Och bröt förseglingen utaf naturens
Sida:Euphrosyne - Samlade dikter I.djvu/267
Den här sidan har korrekturlästs
