— 292 —
tillvunnit henne högt anseende kring hela nejden. I synnerhet stod Veronica väl hos Cunigunda, som hon lyckligt vårdat under de vanliga barnsjukdomarna; hon hade äfven sedan framgent varit anlitad att med doftande kryddor tillaga den sköna Frökens bad.
Grefven kände detta förtroende och grundade derpå sin plan, att genom den gamla Ziguenerskan utforska sin dotters hemlighet och hennes oförklarliga uppförande; ty det sköna ögonspråket, som icke behöfver några ord, för att uttrycka sin rikedom, hade i Cunigundas blickar, ehuru mot hennes vilja, för fadren upptäckt, att hennes hjerta, mer än för någon annan Riddare, klappade för Valdineau. Derföre lät Grefven genast uppkalla Veronica på slottet, såsom husets förtrogna, för att genom henne aflocka sin dotter orsaken till hennes underliga beslut.
När den gamla, stödd mot sin krycka, steg in i Cunigundas rum, och såg sin åldriga bild inväfd på den granna tapeten, sade Fröken vänligt:
”Känner du igen hyddan i Korpdalen? Se, der står du lutad och söker de underbara örterna, som räddade mitt lif, då jag var barn.”
Härvid kastade Veronica en tacksam blick på den blomstrande flickan, och sade: ”Det kallar jag tacksamt af våren att ej förgäta vintern, som gjort dess fägring så mycket mera lysande. Men hvarföre föreviga mina skröpliga anletsdrag? hvarföre ej heldre afbilda den vackra Riddaren Valdineau? Föreställ er, sköna Cunigunda, då den
