Hoppa till innehållet

Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
94
TRETTONDE KAPITLET

ofullständig, men vi kompletterade den med våra frågor. Vad han omtalade gällde ett beväpnat anfall, men om misstankarna väcktes och det kom en överväldigande styrka — en sådan till exempel, som jag i min egenskap av kung kunde åstadkomma — skulle man uppge alla tankar på motstånd, och kungen skulle helt lugnt mördas och släppas ned genom röret. Sedan skulle, såsom man mycket listigt uttänkt, en av De sex intaga kungens plats i källaren och, när de visiterande komme in, högljutt påyrka frihet och upprättelse. När så Michael toges i förhör, skulle han erkänna sitt övergrepp, men förklara, att mannen hade ådragit sig hans vrede genom att söka vinna en dams ynnest, som vistades på slottet (nämligen Antoinette de Mauban), och därför blivit kastad i fängelse, en åtgärd, vartill Michael såsom Zendas herre ansåg sig berättigad. Han ville dock låta nöja sig med hans ursäkt och släppa honom för att göra slut på skvallret, som till hans höghets ledsnad hade uppstått om en fånge på Zenda och vållat allt besväret och obehaget med denna undersökning. De främmande bleve då tvungna att snopna draga sig tillbaka, och Michael kunde förfara med kungens lik så, som han fann lämpligast.

Sapt, Fritz och jag, där jag låg i min säng, betraktade varandra bestörta och häpna över den grymma, listiga planen. Vare sig jag kom i fredlig eller fientlig avsikt, öppet i spetsen för en väpnad styrka eller smygande, skulle kungen vara död, innan jag kunde komma i hans närhet. Om Michael vore starkare och överväldigade mina anhängare, skulle saken vara avgjord. Men om jag vore den mäktigare, skulle jag å ena sidan icke ha någon utväg att straffa honom eller bevisa hans brott, utan att på samma gång röja mig själv; å andra sidan skulle jag förbli konung (min puls slog ett ögonblick livligare!) och framtiden finge bevittna den slutliga striden mellan honom och mig. Han tycktes ha ställt så till, att det var möjligt för honom att vinna seger, omöjligt att gå under. I sämsta fall skulle hans ställning bli sådan den hade varit, innan jag korsade hans planer — med endast en man mellan honom och tronen, och den mannen var en bedragare; i bästa fall skulle ingen motståndare till honom finnas kvar. Jag hade börjat tro, att Svarte Michael alltför gärna såg, att hans vänner utkämpade striden, men nu ansåg jag, att han var sammansvärjningens huvud om icke dess hand.

»Vet kungen av detta?» frågade jag.

»Jag och min bror», svarade Johan, »satte dit röret på