jag hade gjort tillräckligt för att det skulle visa sig, att röret på undre sidan icke var fäst i muren.
Då hörde jag en sträv, skärande röst:
»Om ers majestät haft nog av mitt sällskap, lämnar jag er nu för att vila, men först måste jag göra fast de här små prydnaderna.»
Det var Detchard! Jag märkte genast den engelska brytningen.
»Önskar ers majestät någonting, innan vi gå?»
Nu hördes kungens röst. Det var verkligen hans röst, men den lät svag och ihålig, helt olik den muntra stämma jag hört i skogen.
»Bed min broder», svarade kungen, »att han hellre tar livet av mig. Jag dör här tum för tum.»
»Hertigen önskar inte er död — inte ännu åtminstone», hånade Detchard, »och när han gör det, så är där er väg till himmeln.»
Jag förstod, att han därvid pekade på röret. Kungen svarade:
»Ske alltså! Och om nu era order tillåta det, så var god och lämna mig.»
»Dröm nu gott om paradiset», var skurkens svar.
Ljusskenet försvann. Jag hörde dörreglarna skjutas för. Därpå hörde jag kungen snyfta. Han trodde sig vara ensam. Vem vågar håna honom för hans sorg?
Jag vågade icke tilltala honom. Det var för stor risk, ett utrop av överraskning kunde ha undfallit honom. Jag vågade icke heller företaga något till hans räddning den natten, och min uppgift var nu att sätta mig själv i säkerhet och skaffa bort liket; ty att låta det ligga kvar skulle förråda för mycket. Jag gick i båten och kastade loss. Vinden hade nu övergått till en rasande storm, och det var knappt någon fara för att årtagen skulle höras. Jag rodde raskt över till den plats, där mina vänner väntade, och hade just hunnit fram dit, då en gäll vissling hördes över vall- graven bakom mig.
»Hallå, Max!» hörde jag någon ropa.
Jag kallade sakta på Sapt. Tåget släpptes ned, jag band det kring liket och äntrade sedan själv upp på tåget.
»Vissla ni också på vårt folk», viskade jag, »och hala upp tåget. Men tala inte nu!»
De halade upp liket. Just som det var uppe, kommo tre män ridande från borgens framsida. Vi sågo dem, men där
