oss liken av tre tappra riddersmän. På detta sätt färdades vi hem, med tungt hjärta i följd av våra vänners död, mycket oroliga för kungens öde och träffade på det ömma vid tanken på, att unga Rupert ännu en gång hade vunnit spelet mot oss.
För min egen del retade och förargade det mig, att jag icke hade dödat någon i öppen strid, utan endast stuckit ned en skälm under sömnen. Och jag tyckte inte om, att Rupert hade kallat mig komediant.
XV.
SAMTAL MED EN FRESTARE
Ruritanien är icke England, ty där skulle icke en strid sådan som den mellan hertig Michael och mig, med så pass märkliga händelser, ha kunnat försiggå utan att väcka en allmännare uppmärksamhet. Sådana strider förekommo ofta bland de högre klasserna, och enligt gammal vana spredo sig enskilda tvister mellan högt uppsatta män till deras vänner och underhavande. Icke desto mindre började efter den nyss skildrade sammandrabbningen sådana rykten komma i omlopp, att jag fann det nödvändigt att vara på min vakt. De mäns död, som varit inblandade i saken, kunde icke hemlighållas för deras anhöriga. Jag utfärdade ett strängt påbud, att alldenstund duellväsendet urartat till ett självsvåld utan like (kanslern satte upp handlingen åt mig och gjorde det utmärkt), förbjödos hädanefter alla dueller utom i de allvarligaste fall. Jag skickade en offentlig och storartad ursäkt till Michael, som besvarade den artigt och undfallande; ty den enda gemensamma punkten mellan oss var — och den låg inunder alla våra tvister och åstadkom en ofrivillig överensstämmelse mellan våra handlingar — att ingen av oss var i stånd att spela med öppna kort. Han var lika mycket »komediant» som jag, och fastän vi icke kunde tåla varandra, hjälptes vi åt att lura allmänheten. Olyckligtvis medförde nödvändigheten av hemlighetsfullhet även nödvändigheten av dröjsmål; kungen skulle kunna dö i sitt fängelse eller i smyg föras bort till något annat ställe. Men det kunde icke hjälpas. Tills vidare måste jag förhålla mig stilla, och min enda tröst var, att Flavia varmt gillade mitt påbud mot dueller; och då jag
