»Hon anlände till Ruritanien ungefär samtidigt med Rassendyll.».
Jag mötte polisprefektens blick och såg en tydlig fråga i hans ansikte.
»Sapt», sade jag, »jag måste tala ett ord med polisprefekten. Var god och rid förut ett stycke med prinsessan.»
Därpå vände jag mig till polisprefekten:
»Nå, vad menar ni?»
Han ställde sig alldeles inpå mig, och jag lutade mig fram i sadeln.
»Om han vore kär i henne?» viskade han. »Han har inte låtit höra av sig på två månader.»
Nu var det polisprefektens ögon, som sökte slottet.
»Ja, hon är där», svarade jag lugnt. »Men jag tror inte, att mister Rassendyll — det var ju namnet? — också befinner sig där.»
»Hertigen tycker inte om att ha några rivaler», viskade han.
»Det har ni rätt i», svarade jag mycket uppriktigt. »Men betänk, att er insinuation innebär en mycket allvarlig anklagelse.»
Han gjorde en ursäktande åtbörd med händerna. Jag viskade till honom:
»Det är en allvarlig sak. Vänd om till Strelsau…»
»Men, ers majestät, om jag har funnit en ledning här?»
»Vänd om till Strelsau», upprepade jag. »Säg ambassadören, att ni har en ledning, men att ni måste lämnas i fred ett par veckor. Under tiden skall jag själv åtaga mig att närmare undersöka saken.»
»Ambassadören är mycket ivrig, ers majestät.»
»Ni måste lugna honom. Ni inser väl, herr polisprefekt att om era misstankar äro grundade måste vi gå varsamt till väga, så att det inte blir någon skandal. Återvänd till Strelsau redan i afton.»
Han lovade att göra som jag bad, och litet lättare till sinnes red jag efter mitt sällskap. Efterspaningarna efter mig måste till vad pris som helst inställas under ett par veckor, i synnerhet som den skarpsynta polismannen hade kommit sanningen förvånansvärt nära. Hans uppfattning om saken kunde en dag bli till nytta, men om han nu handlade med den till utgångspunkt, kunde det ha de svåraste följder för kungen. Jag svor för mig själv några mustiga eder över George Featherly, som icke kunnat hålla munnen.
»Nå, är saken nu ordnad?» frågade Flavia.
