Hoppa till innehållet

Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
106
FEMTONDE KAPITLET

»Det är något vi alla göra väl i att ihågkomma», genmälde jag.

»Även konungar, ers majestäts, sade Rupert i en moraliserande ton, och jag hörde gamle Sapt svära vid min sida.

»Det är en sanning», svarade jag. »Hur befinner sig min bror?»

»Han är bättre, ers majestät.»

»Det gläder mig.»

»Han hoppas snart kunna återvända till Strelsau, när han blivit fullt återställd.»

»Han är således endast konvalescent?»

»Det är bara ett par små obehag han ännu har känning av», svarade den oförskämda krabaten med den mildaste ton i världen.

»Jag ber er framföra min uppriktiga förhoppning, att han snart må bli fri från dem», sade Flavia.

»Ers kunglig höghets önskan är i all underdånighet min egen», sade Rupert med en djärv blick, som framkallade en rodnad på Flavias kinder.

Jag bugade mig och Rupert bugade sig ännu djupare, strök tillbaka hästen och gav tecken åt processionen att fortsätta. Jag fick ett plötsligt infall och red efter honom. Han vände sig hastigt om, befarande att till och med i den dödes närhet och inför en dams ögon jag hade onda avsikter mot honom.

»Hör på», sade jag, »ni stred som en tapper man häromnatten, ni är ung — om ni vill åt mig överlämna er fånge levande, skall intet ont vederfaras er.»

Han såg på mig med ett hånfullt leende, men red plötsligt emot mig.

»Jag är obeväpnad», sade han, »och vår vän gamle Sapt därborta kunde i en handvändning förpassa mig till en annan värld.»

»Jag är inte rädd», sade jag.

»Ni, nej!» svarade han. »Hör på, jag gjorde er en gång ett anbud från hertigen.»

»Jag vill inte höra någonting från Svarte Michael.»

»Hör då ett anbud av mig», sade han och sänkte rösten till en viskning. »Gör ett djärvt angrepp mot slottet och låt Sapt och Tarlenheim leda det.»

»Fortsätt.»

»Kom överens om tiden med mig.»

»Ja, jag har så stort förtroende till er!»