för att hämta andan. Jag slet sönder min skjorta, lindade en remsa kring min blödande arm och lyssnade åter. Jag skulle velat ge en värld för att få höra Sapts röst, ty jag kände mig trött och medtagen och Rupert Hentzau, den vildkatten, rörde sig ännu lös och ledig i slottet. Men emedan jag bättre kunde försvara den trånga dörren uppe i trappan än den bredare, som ledde till rummet, släpade jag mig uppför trappan och stod bakom dörren och lyssnade.
Vad var det för ett ljud? Åter ett för stället och tiden egendomligt ljud: ett hånfullt, uppsluppet skratt — unga Rupert Hentzaus lössläppta munterhet! Jag kunde knappt tro, att en människa vid sina sinnens fulla bruk kunde skratta här vid detta tillfälle. Men skrattet sade mig emellertid, att mina män ännu icke hade kommit, ty de skulle i så fall redan ha skjutit ned Rupert. Och klockan slog halv tre! Min gud! Porten hade icke öppnats! De hade gått till vallgraven! De hade icke träffat mig! De hade nu återvänt till Tarlenheim med underrättelsen om konungens — och min död. Ja, det skulle bli en sanning, innan de kommo dit. Skrattade icke Rupert triumferande?
Ett ögonblick sjönk jag modlös ned mot dörren; men därpå for jag upp vaken och rörlig igen, ty jag hörde Rupert ropa hånfullt:
»Nu är bryggan nere! Kom ut på den! I guds namn låt oss få se Svarte Michael! Tillbaka, era tölpar! Michael, kom och slåss för henne!»
Om det skulle vara en strid på tre man hand, kunde jag möjligen ännu vara med. Jag vred omkring nyckeln i låset och kastade en blick ut.
XIX.
ANSIKTE MOT ANSIKTE I SKOGEN
Först kunde jag icke se någonting, ty det skarpa skenet från lyktorna och facklorna på andra sidan vallgraven föll mig rätt i ögonen. Men snart stod skådespelet klart för mig, och ett egendomligt skådespel var det. Vindbryggan var på sin plats. I den bortre ändan av den stod en grupp av hertigens tjänare, av vilka två eller tre buro de ljus, som hade bländat mig, medan tre eller fyra andra voro
