tet. Mitt hjärta klappade häftigt. Det måste vara mitt folk, som med en för mig lycklig olydnad kommit för att uppsöka mig. Bullret fortfor, men ingen av de andra tycktes lägga märke därtill. Deras uppmärksamhet fängslades i stället av vad som nu tilldrog sig inför deras ögon. Tjänarna veko åt sidan, en kvinna gick med vacklande steg ut på vindbryggan, Det var Antoinette de Mauban, i en löst sittande vit klänning och med det mörka håret svallande ned över axlarna; ansiktet var spöklikt blekt, ögonen blixtrade vilt i fackelskenet. I sin darrande hand höll hon en revolver och stapplande framåt avlossade hon den mot Rupert Hentzau; men kulan förfelade honom och slog i trävirket över mitt huvud.
»På min ära, madame», utbrast Rupert skrattande, »hade era ögon inte varit farligare än era skott, skulle jag inte ha råkat i den här knipan i natt — och Svarte Michael inte ramlat ner i helvetet!»
Hon fäste sig icke vid hans ord. Med en förvånansvärd ansträngning behärskade hon sig, till dess hon stod stilla och stel. Därpå började hon mycket sakta och betänksamt åter höja armen, i det hon tog noggrannt sikte.
Det skulle ha varit vanvettigt av honom att vidare utsätta sig för denna fara. Antingen måste han rusa mot henne och trotsa hennes kula eller också retirera mot mig. Jag hade honom inom skotthåll.
Han gjorde intetdera. Innan hon fått riktigt sikte, gjorde han den artigaste bugning och ropade:
»Jag kan inte döda, där jag kysst!»
Och innan varken hon eller jag kunde hindra honom, lade han handen på broräcket och hoppade lätt och ledigt ned i vallgraven.
I samma ögonblick hörde jag hastiga fotsteg och därpå en bekant röst — Sapts — ropa:
»Store gud, det är hertigen — han är död!»
Då insåg jag, att konungen icke längre behövde mig, och kastande bort revolvern sprang jag ut på bryggan. Det hördes ett rop av vild förvåning: »Kungen!» Och liksom Rupert Hentzau hoppade jag därpå med värjan i hand över broräcket, ivrig att avgöra min strid med honom, där jag såg hans lockiga huvud ungefär femton fot bort i vallgravens vatten.
Han simmade fort och lätt, medan jag däremot var trött och halvt krympling med min sårade arm. Jag kunde icke