»Stig av hästen och kämpa som en man», sade jag.
»I en dams närvaro!» svarade han och pekade på flickan. »Fy, ers majestät!»
Jag visste i mitt raseri knappast vad jag gjorde och rusade mot honom. Han syntes tveka ett ögonblick, men höll därpå in sin häst och väntade på mig. Jag rusade på i mitt vanvett, fattade tag i betslet och högg mot honom med värjan. Han parerade och besvarade anfallet. Jag drog mig undan ett steg, rusade sedan på nytt mot honom och sårade honom i kinden, men drog mig blixtsnabbt tillbaka, innan han kunde träffa mig. Han föreföll nästan förvirrad genom mitt häftiga angrepp, annars tänker jag nog att han hade dödat mig. Jag sjönk flämtande ned på knä och väntade, att han skulle rida emot mig. Det skulle han även ha gjort med den påföljden, att helt säkert en av oss eller båda hade fått släppa till livet; men i samma ögonblick hördes rop bakom oss, och då jag såg mig om, varsnade jag just i vägkröken en man till häst. Han red i sporrsträck och hade en revolver i handen. Det var min trogna vän Fritz von Tarlenheim. Rupert såg honom och förstod, att spelet var förlorat. Han stannade i sitt anlopp mot mig och kastade benet över sadeln, men väntade ännu ett ögonblick; lutande sig framåt och slängande håret ur pannan sade han med ett småleende:
»Au revoir, Rudolf Rassendyll!»
Med blodet strömmande från kinden, men med skrattet på läpparna gjorde han med en smidig och behagfull svängning på kroppen en bugning för mig; han gjorde även en bugning för bondflickan, som, på samma gång rädd och fängslad, hade kommit närmare, och vinkade med handen åt Fritz, som nu hade kommit inom håll och avlossade ett skott mot honom. Det var inte långt ifrån att kulan hade fyllt sin uppgift, ty den träffade värjan, så att han släppte den med en svordom, varpå han satte sporrarna hårt i hästens sidor och galopperade bort.
Jag såg honom rida den långa allén, rida som om han gjorde det för sitt nöjes skull och sjungande trots såret i kinden.
Han vände sig om ännu en gång och vinkade med handen, därpå trängde han in i träddungarnas mörker och var borta ur vår åsyn. På detta sätt försvann han, på samma gång sorglös och vaksam, behaglig och obehaglig, vacker, elegant, vedervärdig, usel och framför allt obesegrad. Jag kastade i vredesmod min värja på marken och ropade åt
