Den olyckliga kvinnan, som enligt min tro leddes lika mycket av uppriktig kärlek till hertigen av Strelsau som av de lysande framtidsutsikter herraväldet över honom öppnade för henne, hade på hans uppmaning följt honom från Paris till Ruritanien. Han var en man med häftiga lidelser, men ännu större viljekraft, och hans kalla huvud behärskade bäggedera. Han tog gärna allt, men gav intet. När hon kom till Ruritanien, fann hon snart, att hon hade en rival i prinsessan Flavia, och i sin förtvivlan ryggade hon icke tillbaka för något, som kunde öka eller bevara hennes makt över hertigen. Som sagt, han tog men gav ingenting.
Antoinette fann sig snart inblandad i hans djärva planer. Föga hågad att överge honom, bunden vid honom genom vanärans och hoppets bojor, ville hon likväl icke tjäna till lockfågel eller på hans befallning narra mig in i ett livsfarligt försåt. Detta förklarar hennes varningsbrev. Huruvida de rader hon skickade Flavia voro inspirerade av ädla eller dåliga känslor, av svartsjuka eller medlidande, vet jag ej. Men även i den saken tjänade hon oss väl.
Då hertigen begav sig till Zenda, följde hon honom, och här för första gången lärde hon känna hans grymhet i hela dess utsträckning och fattade medlidande för den olyckliga konungen. Från den stunden var hon på vår sida, men av vad hon berättade mig kunde jag förstå, att hon fortfarande — och det är ju vanligt hos kvinnan — älskade Michael och hoppades utverka om icke hans benådning, så åtminstone hans liv som en belöning för den hjälp hon lämnat oss. Hon önskade icke, att han skulle vinna seger, ty hon avskydde hans brott och avskydde ännu djupare vad som skulle bli priset därför — hans giftermål med sin kusin prinsessan Flavia.
I Zenda kommo nya krafter med i spelet; unga Ruperts lustar och oförvägenhet. Kanske fängslades han av Antoinette de Maubans skönhet, kanske var det tillräckligt för honom, att hon tillhörde en annan och att hon avskydde honom. Det hade, under flera dagar varit gräl och missstämning mellan honom och hertigen, och det uppträde jag hade bevittnat i hertigens rum var endast ett bland många. Ruperts förslag till mig, om vilka hon naturligtvis hade varit okunnig, förvånade henne på intet sätt, då jag talade om dem; hon hade själv varnat Michael för Rupert, änskönt hon hade anropat mig att befria henne från dem båda.
Rupert hade fattat det beslutet, att han denna natt skulle driva igenom sin vilja, och sedan hon gått in till sig, hade
