Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
14
ANDRA KAPITLET

»Vart ämnar hon sig?» frågade jag, ty damen i fråga var på sätt och vis en ryktbarhet.

George skramlade med sina pengar i byxfickan, log grymt åt den stackars Bertram och svarade vänligt:

»Det är ingen som vet. Apropå, Bert, jag träffade en högt uppsatt person hos henne nyligen — ja, det är väl en månad sedan. Har du nånsin träffat honom — hertigen av Strelsau?»

»Ja, det har jag», brummade Bertram.

»En utomordentligt fin, bildad person, tyckte jag.»

Det var icke svårt att se, att Georges yttranden om hertigen voro avsedda att förvärra den stackars Bertrams lidanden, så att jag drog den slutsatsen, att hertigen hade visat madame de Mauban en smickrande uppmärksamhet. Hon var änka, rik, vacker och, enligt vad ryktet påstod, ärelysten. Det var mycket möjligt, att hon, såsom George hade sagt, hade högtflygande planer, att de sträckte sig ända till en person, som stod så högt man kan stå, utan att rent av åtnjuta kunglig rang; hertigen var nämligen son till den avlidna konungen av Ruritanien i ett andra och morganatisk äktenskap och således halvbror till den nya konungen. Han hade varit faderns älsklingsbarn, och det väckte något missnöje, då han gjordes till hertig med en titel härledande sig från ingen ringare stad än själva huvudstaden. Hans mor hade varit av god, om än icke särdeles hög börd.

»Han är inte i Paris nu, eller hur?» frågade jag.

»Nej. Han har återvänt till sitt land för att bevista konungens kröning, en ceremoni, som, det vågar jag påstå, han inte kommer att finna särdeles rolig. Men, Bert, gamla gosse, misströsta inte! Han kommer inte att gifta sig med den vackra Antoinette — åtminstone inte, såvida ej en annan plan går om intet. Men kanhända, att hon…»

Han gjorde ett uppehåll och tillade skrattande:

»Kungliga uppmärksamhetsbevis äro svåra att stå emot — det vet du, Rudolf, inte sant?»

»Drag åt skogen!» sade jag, i det jag steg upp, lämnande den stackars olyckliga Bertram i Georges händer, och gick hem och lade mig.

Dagen därpå följde George Featherly mig till järnvägsstationen, där jag köpte biljett till Dresden.

»Du reser dit för att bese tavelgalleriet?» frågade George med ett grin.

George är en inbiten skvallerbytta, och hade jag talat om för honom, att jag ämnade mig till Ruritanien, skulle den-