Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
35
EN KUNGLIG STÄLLFÖRETRÄDARES ÄVENTYR

jag åter kände efter min revolver. Antag att hon hade ropat högt: »Det är inte kungen!»

Vi redo på, till dess marskalken vändande sig om i sadeln gav en vink, varpå kyrassiärerna slöto upp omkring oss, så att folkhopen icke kunde komma nära mig. Vi lämnade min stadsdel och kommo in i hertig Michaels, och denna marskalkens åtgärd visade mig tydligare än ord, hur sinnesstämningen i staden måste vara. Men hade ödet gjort mig till konung, så var det minsta jag kunde göra att spela min roll på ett vackert sätt.

»Varför denna ändring i vår marschordning, marskalk?» frågade jag.

Marskalken bet sina vita mustascher.

»Försiktigheten bjuder det, ers majestät», halvviskade han.

Jag höll in min häst.

»Låt karlarna i spetsen rida på», sade jag, »tills de kommit ett par hundra fot före oss. Men ni, marskalk, och överste Sapt och mina vänner vänta här, tills jag ridit ett par hundra fot. Och se till att ingen är mig närmare. Jag vill att mitt folk skall se, att deras konung litar på dem.»

Sapt lade handen på min arm, men jag skakade av den. Marskalken tvekade.

»Har ni inte förstått mig?» sade jag.

Åter bitande sina mustascher gav han ordern. Jag såg gamle Sapt le i mjugg, men han ruskade på huvudet åt mig. Hade jag mitt på ljusa dagen blivit dödad på Strelsaus gator, skulle Sapt ha råkat i en svår belägenhet.

Kanske bör jag tala om, att jag var helt och hållet vitklädd, undantagande fotbeklädnaden. Jag bar en silverhjälm med förgyllda ornament, och Röda rosens band tog sig bra ut på mitt bröst. Det vore föga artigt av mig mot konungen, om jag icke med åsidosättande av all blygsamhet framhölle, att jag gjorde en ganska vacker figur. Så tyckte folket, ty då jag, ridande ensam, kom in på gamla stadens smutsiga, sparsamt dekorerade mörka gator, hördes först ett sorl och därpå hurrarop, och en kvinna, som stod i ett köksfönster, ropade det gamla talesättet på platsen:

»Om han är röd, är han riktig!»

Jag skrattade och tog av mig hjälmen för att hon skulle se, att jag hade den rätta färgen, och då hurrade man igen.

Det var intressantare att rida på detta sätt ensam, ty därigenom kunde jag höra folkhopens anmärkningar.

»Han ser blekare ut än vanligt», sade en.