jag gjort, så träffas vi aldrig mera. I motsatt fall kanske jag… Men sak samma, gå nu genast!»
»Men vad skall ni säga honom?»
»Att ni aldrig kom — att ni genomskådade listen.»
»Jag fattade hennes hand och kysste den.
»Madame», sade jag, »ni har tjänat kungen väl i natt. Var i Zendas slott finns han?»
Hon sänkte rösten till en rädd viskning. Jag hörde på med spänd uppmärksamhet.
»Då man gått över vindbryggan, kommer man till en järnbeslagen dörr; innanför den ligger… Tyst! Vad var det?»
Ljudet av steg hördes utanför.
»De komma! De komma för tidigt — o, min Gud, de komma för tidigt!» sade hon och blev likblek.
»De komma i rätta ögonblicket, tycker jag.»
»Stäng er lykta. Där är en springa i dörren — kan ni se dem?»
Jag lade ögat till springan. På det nedersta trappsteget såg jag tre dunkla figurer. Jag spände revolvern. Antoinette lade ivrigt sin hand på min.
»Ni kanske kan döda en av dem», sade hon, »men vad mera för det?»
En röst hördes utifrån — en röst, som talade fulländad engelska.
»Mister Rassendyll», sade den.
Jag svarade ej.
»Vi önska tala med er. Lovar ni att inte skjuta, förrän vi gjort det?»
»Är det med mister Detchard jag har den äran att tala?» sade jag.
»Det behövs inga namn.»
»Låt då bli att uttala mitt.»
»Det är bra, ers majestät. Jag har ett anbud att göra er.»
Jag höll ännu ögat mot dörrspringan.
De tre hade gått upp ännu två trappsteg; tre revolvermynningar pekade rätt på dörren.
»Vill ni släppa in oss? Vi lova på hedersord att inte företaga några fientligheter.»
»Tro dem inte», viskade Antoinette.
»Vi kunna tala genom dörren», sade jag.
»Men ni kunde öppna den och skjuta», invände Detchard, »och om vi än gjorde slut på er, så kunde ni göra slut
