själv, och om hon icke hade sett på mig, tror jag att jag även nu skulle ha segrat. Men plötsligt och ofrivilligt gav hon mig en kort blick, en frågande blick, som hastigt vändes bort; en rodnad över att frågan alls blivit gjord göt sig över hennes kinder, och hon andades tungt. Å, om ni hade sett henne! Jag glömde kungen i Zenda, jag glömde kungen i Strelsau. Hon var prinsessa — och jag en bedragare. Tror ni jag kom ihåg det? Jag kastade mig på knä och fattade hennes händer. Jag sade ingenting. Varför skulle jag tala? Kvällens milda ljud gjorde mitt frieri till en sång utan ord, då jag tryckte mina kyssar på hennes läppar.
Plötsligt stötte hon mig ifrån sig utropande:
»Ack, är det sant, eller är det endast därför att du måste?»
»Det är sant», svarade jag sakta och med dämpad röst, »det är sant att jag älskar dig mer än liv — sanning — heder…!»
Hon inlade ingen mening i mina ord, som hon endast betraktade såsom kärlekens ljuva överdrifter. Hon slöt sig intill mig och viskade:
»O, om du inte vore konung! Då skulle jag kunna visa dig, hur jag älskar dig! Hur kommer det sig att jag älskar dig nu, Rudolf?»
»Nu?»
»Ja — sedan helt nyligen. Jag… jag älskade dig inte förr.»
Jag triumferade. Det var jag — Rudolf Rassendyll — som hade vunnit hennes hjärta! Jag lade min arm kring hennes liv.
»Du älskade mig inte förr?» frågade jag.
Hon såg upp på mig och smålog, viskande:
»Det måtte ha varit din krona. Jag kände det först på kröningsdagen.»
»Aldrig förr?» frågade jag ivrigt.
Hon skrattade tyst.
»Det är som om det skulle glädja dig att höra mig svara ja på din fråga?»
»Skulle det ja’et vara sant?»
»Ja», hörde jag henne knappt andas fram, och hon fortfor ögonblickligen: »Var försiktig, Rudolf, var försiktig, min vän. Han blir ursinnig nu.»
»Michael, menar du? Om Michael vore det värsta…»
»Finns det något värre?»
Det fanns ännu tillfälle för mig. Behärskande mig med
