Hoppa till innehållet

Sida:Fången på slottet Zenda 1911.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
88
TOLFTE KAPITLET

Jag talade litet strängt, ty det skadar i allmänhet inte att låta en viss fruktan spela in i en kvinnas sympatier; men jag mildrade effekten genom att ge henne en vacker present. Därpå åto vi vår middag, och sedan jag svept kappan om ansiktet, gingo vi med Fritz i spetsen utför trappan till våra hästar.

Klockan var bara halv nio och det var knappast mörkt ännu, men för att vara i en sådan liten stad var det mycket folk på gatorna, och jag kunde märka att skvallret var i full gång. Med kungen på ena sidan och hertigen på den andra kände Zenda sig som medelpunkten för hela Ruritanien. Vi redo i sakta lunk genom staden, men satte hästarna i raskare fart, då vi kommo ut på öppna fältet.

»Ni tänker fånga den där Johan?» frågade Fritz.

»Ja, och jag föreställer mig, att jag riktigt satt på betet på kroken. Vår lilla Delila kommer nog att narra Simson. Det är inte nog, Fritz, att inte ha några kvinnor i huset, ehuru bror Michael visar en viss klokhet därvidlag. Vill man vara riktigt säker, får det inte finnas någon på tio mils omkrets.»

»Inte på närmare håll än i Strelsau till exempels, sade den stackars Fritz suckande som en övergiven älskare.

Vi kommo fram till allén och voro snart uppe på slottsgården; då hovslagen av våra hästar ljödo mot sanden, kom Sapt utrusande för att ta emot oss.

»Gudskelov att ni äro i säkerhet!» utropade han. »Ha ni sett till dem?»

»Vilka då?» frågade jag och steg av hästen.

Han förde oss avsides, för att stalldrängarna icke skulle höra.

»Gosse», sade han till mig, »ni får inte rida omkring här, utan att ett halvt dussin av oss följer med er. Känner ni till en ung reslig karl bland de våra, som heter Bernenstein?»

Jag kände honom. Det var en ståtlig ung man, nästan av min längd och ljus till utseendet.

»Han ligger nu i sitt rum en trappa upp med en kula i armen.»

»Så — å…!»

»Efter middagen gick han ut och promenerade ensam, en halvtimmes väg eller så omkring in i skogen, då han tyckte sig se tre karlar bland träden och att en av dem lade an på honom med ett gevär. Själv hade han inte något vapen och började springa tillbaka mot slottet. Men han