af mansens, och en tridie dehl af hustrune iord, hus eller tomt å landet; men i stadenom lika.[1] Mannen må och hustrune iord sälia rusttiensten at uppehålla för hennes iordagotse och räntor å lande, ther intet annat är at tilgå. Enkia må sielf iord sine råda, sälia, bortgifwa, förbyta och förpanta; doch undantagno hwad lag om bördamanna rätt förmår och innehåller. Om omyndiga barnaiord förhålles som uti Erfdabalkenom förmäles.[2]
§ 4. Kyrkio, academie, schole, fattigo folks och hospitala gots må ey eller bortbytas, fast än thet synes wara til bättre, utan konungens lof och minne. Lefwer then som gåfwona gifwit hafwer; tå må ey eller sådant skie utan hans samtyckio. Är han döder, efterfölies hans theröfwer satta lag och wilkor i sinom yttersta wilia, om gåfwan i testamente gifwen är; såsom och eliest wilkoren böra i acht tagas efter gåfwobrefwets lydelse.[3]
§ 5. Wilia grannar, eller andre, som sielfwe iordägande äro, häfdabyte giöra; kundgiöres tå thet lagligen å tinge, eller rådstufwu, och uphöre sedan wid föresattan tid, med mindre thet antingen å nyo förlängias kan, eller med beggia thera samtyckio til ewärdeligit byte lagligen förändras igenom ordenteligit lagfarande. Uti odelt bo, och ther hinder emellan kommer at fullkomligit arfskifte ey slutas må, tillåtes och sådant häfdabyte arfwingar emellan, doch så at ingenthera sin lott förwärrar, förpantar, eller försälier wid fyratyo dalers bot, til treskiptes, och alt ogilt som häremot giordt är, samt skadan åter til the andra arfwingar efter mätesmanna ordom, om något förwärrat är: fins något märkeligen förbättrat, komme tå thet honom til godo, som förbättringen giordt hafwer.
Cap. VI. Med hwad rätt och wilkor arfwe- och bördkiöpt jord må sälias och bördlösas.
§ 1. Wil någon sina arfwe- eller bördkiöpta iord å landet sälia; hembiude han the samma sinom nästom frändom, eller bördamannom innan första upbud, eller han som kiöper; hwilken och bör innan natt
och åhr efter slutit kiöp å tinge thet tilkännagifwa, och lagligen
