Cap. III. Om barn som aflas i fästom; eller i lönskaläge, ther ächtenskap fölier; eller i twegifto; och om giftorätt i twegifto.
§ 1. Aflar man barn med fästeqwinno sine; eller med någro andro under ächtenskaps låfwen; eller begår lönskaläge, ther å sedan ächtenskap med the förkränkta, eller fästning fölier äntå at wigningen ey tilkommer: warin tå the barn ächta; ty ther modrens wilkor bättras, ther bättras också barnsens.
§ 2. Träder någor til annat giftomål lagligen och med kyrkiona låf, och aflar barn: fins tå sedan, at förre mannen lefwer; the barn warin och ächta. Om arf thera skils i Erfdabalkenom.
§ 3. Kommer then förre åter; ther brytes thet senare giftomål, om them ey annorledes åsämier: tagi tå then senare, som efter Kyrkiolagen ur bo wika bör, alt thet åter, som han gitter fulltyga i bo med sig infördt, eller med egnom slögdom ther wunnit hafwa. Är thet hustrun som wika måste; tagi hon ock ther til morgongåfwo sina. Hafwa the barn samman i gifto som brytes, och wil moder them til upfostring taga; pröfwe tå domaren, om hon thet gitter och kan, och lägge så them emellan hwad fadren ther til årligen gifwa må. Ey mågo skilde makar annan rätt til hwarthera bo och ägendom niuta, än nu är sagdt. Huru barn af twegifto ärfwa skola, stadgas i Erfdabalkenom.[1]
§ 4. Träder man eller qwinna thes wetandes at förra maken lefwer, af ondt upsåt, eller list, emot lag och kyrkiona låf i annat giftomål; plichte tå som i Högmålom sägs.
Cap. IV. Om giftomål emot föräldrars, eller rätta giftomans willia: och om giftoman hindrar giftomål.
§ 1. Gifter sig mö mot föräldrars wilia; eller begår hordom, eller lönskaläge; stånde tå i föräldrarna macht efter lag i Erfdabalkenom henne arflösa att giöra i löst och fast: ey må then, som ena mö lägradt hafwer, få henne til ächta, utan fader och moder gifwa ther ia och samtyckio til, eller at wigtiga skiäl ther til styrkia.
§ 2. Gifter sig son eller enkia emot föräldrars wilia, mädan the
i thera hus och bröd lefwa: skier thet föräldromen til förtret och
- ↑ Cap. 17 § 4.
