Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 5.djvu/404

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
392
LAGKOMMISSIONENS FÖRSLAG TILL

ren fordring hafwa: finner konungs befallningshafware ther uthi intet jäf wara; låta tå skuld med skuld betahlas. Men fins thet som anbiudas, wara oricktigt, som föruth slättas bör, ther må aldrig thet som oricktigt är, mot thet ricktige i betahlning omslås, eij hellre må någrom som ren fordring å annan hafwer, sådan skuld i betahlning påträngias, som antingen på annan ort står, eller för hwarjehanda orsaker skull swårare är att infordra än thess egen, utan söke ther hwar sin man, och må thet ena för thet andra eij uppehållas.

§ 9. Finnes någor, som för skuld fordras, döllia eller hoos andra bedrägeligen undansticka sin ägendomb, och kan thet genast bewijsas; swari tå then som intet annat hafwer att widerwåga, med sin person, till des ägendommen åtherställas. Fins och någon mot goda troo witterligen och till annars förfång then med giäld beswärade ägendommen antingen androm updragit, eller af then skyldige emottagit hafwa, gånge ägendommen genast åter till then som rätt ther till äger, och stämmas[1] sedan then thet giordt till rätta att umgiälla hwad lag förmår; straffas och för bedrägerij, om thet ther under finnes.

§ 10. Wid alla utmäthningar böra konungz befallningshafware noga iackttaga att the måge skee, uthan mehn, hinder eller förfång af then rätt, som någon annan förmedelst underpant, äldre inteckning eller andra laga skiähl och förmåner i then skyldigas ägendomb sig förwärfwat hafwer, alt effter som i Ärfda- och Jordabalcken ther om förmähles.


Cap. 7. Om wärderingar på fast ägendomb.

§ 1. Till wärderings förrättande på huus, gårdar, tompter eller ägor i stadenom, eller huus, jord, skog och wattuwärk å landet, som till uthmätning komma, må konungz befallningshafware i staden förordna borgmästare och råd; å landet någre andre förståndige män jämpte häradshöfdingen. Och tå böra wärderingsmännerne på thet ställe wärderingen sker, först theras eed i bägge parternes närwaro afläggia, att the samma huus, eller iord så wärdera skohla, som hon then tijd pröfwas wärd wara, och the sielfwa then skulle lösa willia, om them så anstodo.

§ 2. Sedan tagas af them thet som wärderas skall i noga

  1. B: nämbne.