Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 5.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
45
ÄRFDABALK 1713

then som iorden olagligen kiöpt, eller i handom hafwer: doch wore något theraf kommet til theras bos nytto, betale tå hustrun, eller hennes arfwingar hennes andehl theruti, som förbemält är.

§ 8. Ey må någor arfwinge til arfwet träda, eller om the flere äro, thet sin emellan skifta förr än giäld guldin äro som förr är sagdt: giör thet någor; sware tå til alt giäldet, ehwad arfwet warit litet eller mycket, och stånde i skuldfordrarens macht, at sökia för sin fordran, ehwad han wil hela sterbhuset, eller then af arfwingom, som honom kan lägligast falla.

§ 9. Yppar sig thens dödas skuld sedan arfwet efter honom är dehlt, och war, tå delningen skiedde, aldeles okunnig; warin tå arfwingarna befriade, när the efter laga uptekningen af ägendomen och delningslistona, så ock med swornom ede ifrån sig lefrera alt hwad the emot tagit; eller ther thet är förskingrat, thes rätta wärde, iämte alla wahnliga och bewisliga räntor, som ägendomen af sig kastade när arfwet togs; doch utan ränto och winning på samma räntor, förbehållno allo thy arfwingom, som the med sine försichtighet och flit therigenom eliest förtient hafwa. Sammaledes bör ock tå arfwingom all bewislig omkostnad, samt nödig och nyttig förbättring bestås.[1]

§ 10. The skuldfordrare, som icke med giltiga skäl kunna bewisa, sig inom tiugu åra tid, antingen sielfwa, eller igenom någon annan, skrifteligen, eller muntligen hafwa påtalt sin fordran, och låtit kräfia sin skuldner; hafwin ingen rätt efter then tid å samma skuld at tala, än mindre utur eno sterbhuse sina betalning sökia: kunnandes doch konungens höga rätt härunder icke begripas; emot hwilken uti sådana måhl hwarken wahne, häfd, eller några af tidsens längd inwänd rättighet kan eller bör gillas.[2]


Cap. XX. Huru emellan arfwingar förhållas skal, när the i oskifto bo sammanlefwa.

§ 1. Sedan sterbhusets förmögenhet rätteligen är upteknad, och giäld guldin; stånde tå uti the myndiga arfwingars, och uti förmyndara för them omyndigom behag, ehwad the i bo oskipto lefwa, eller straxt skifta wilia; doch så, at thet utan någons förfång skier.

  1. Vide cap. 5 § 4 sup. Erfdab:r.
  2. Kongl. M:tz Resol. för R. och A. 29 Nov. 1680, Kongl. M:tz Förklarning 3 Nov. 1691, Kongl. M:tz bref til Kongl. Camm. 13 jul. 1691.