uträchning, effter alnetahlet, sampt hwad uthsäde, eng, skog, fiskewattn, som bör lagligen berächnas moot hwar penningz, örtug, öres- och marckelandz jord, hwar effter sedan een oförkorttat proportion emellan tompt och bohlby kunde indragas och grannar emellan achtas och effterföllias.
Cap. 14.
§ 5. Så wädie innom 8 dagar till nästa lagmans ting. Lembnas oförgripeligst, om icke sielfwa wädiepenningen borde här införas.
§ 7. Behålle tå thet han med giärde. . . . Torde böra tillsättias: med gammal gierde, af ålder inbegrepet hafwer.
Cap. 17.
§ 2. Men den tredie dehlen föres straxt till presten etc.
Synes nödigt, det härwijd uthsattes, der åckeren wore belägen uthi den eena och ägaren bodde uthi een annan sochn, hwilcken dehra af prästerne ägde hafwa tijenden, som oförgripeligst synes böra föllia sielfwa fundum och icke dominium, hwarom prästerne sins emellan offtast komma att twistas.
[§ 3.] Sampt dhe fattigas och hospitalers ladugårdar . . . . .
Dher som hospitalerne intet hade någon egen ladugård, utan uthyrde sin jord till priwat personer, lembnes oförgripeligst, huru wijda samme dheras jord bör wara frij för tijenden, och den nyttan, anten uthi sielfwa hyresumman, eller genom tijondens lefrerande uthi naturen, heemfalla hospitalet, eenskijltt till godo, föruthan någon afgifft.
Cap. 18.
§ 2. Then städian äger han niuta, så länge han lefwer.
Emedan Upl. L. J. B. 10 fl. medgeer, att enär landbo brister i sin förplichtelse, det han då hafwer förgiort arwodi sino och jordäganden radi sielfwer jord sinni; ty heemstelles aldra oförgripeligst, om icke denne förplichtelsen, emellan jordägande och landbo, effter hwars och eens ohrtz landzseed, som och, enär den icke hafwer oskiähl med sig, bör hållas för lag, kunde till samptelig dheras rettelse blifwa här något tydeligare infattat, under fölliande aldra oförgripeligste tillsättning, såsom 1:mo: then städian äger, han niute så lenge han lefwer; och fullgiöre hwad hans undfångne städiebreef och
