Sida:Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 7.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
233
FÖRSLAG TILL JORDABALK 1695

häfd, med mehra, som här och der finnes i lagen, och till en stoor deel blifwa opräknade i Iustiniani Institut. Tit. I Lib. 2 de rerum adquirendo dominio, hwilka här underdånigst allegeres till – – – åtskillige sorter af laga fång, så i löös som fast ägendom – – – de sex upnämde i detta cap. lämpade allenast till jordegod – – – sagt är, der de dock äfwen finnas i det lösa, och dy synes oförgrijpeligen, att detta capitel icke finner här sitt rätta ställe, äfwen – – – uhrminnes häfd här omtalas, hwilket rätt förstående i gemeen sträcker – – – all mennisklig ägendom; uthan kan skee som en – – – simæ kunde sättias: främpst i lagen för konungsbalken emedan konungen eminenti modo ärfwer hela rijket [och en?] deel cronogods der sammastädes förswaaras under titul af uhrminnes häfd. Och altså widh sådan beskaffenheet synas desse orden som annorlunda fångit giöra här en anstöt, lijkasom uthom de 6 upnämde laga fång alt annat woro ofånget. Oförgripeligen tyckes den allmänne reglan i J. B. L.L.. här bättre quadrera: alt lagligit är rätt fångit etc. Elliest är wår underdån- oförgripelige mening, att näst de orden till dess uhrminnes häfd åkommer sattes de orden: som och är att laga fång, det ingen etc.


Cap. 4.
Om arfwejord huru den lagliga ärfwes och förswaras bör så på landet som i staden.

§ 4. Såsom man och hustru gemeenligen icke äre slächt tillsamman, uthan af åthskilliga främmande slächter, hwar på wår änn brukelige lagh widh arfdelning hafwer sitt anseende; så kunna de och i sådant fall inbördes icke wara hwars andras byrdemän; men som syskons barn medelst konungens dispensation effter kyrkiolagen, äro de närmeste i en slächt, som kunna äckta hwar andra, så att deras barns fäderne och möderne understundom äre alt ett, och falla i upstigande linee på en person, så kunna de sålunda wara hwars andras byrdemän, så wäl som de i längre ledeskillnad af dem komne äre.

§ 5. När fäderne och möderne, som sagt är, falla i ett tillsamman, synes icke wara någon åthskillnat emillan fädernes och mödernes fränder. Men när fäderne och möderne äre åthskillige slächter, är wår underdånigste fråga, när ingen byrdeman finnes af den ätteläggen, hwar ifrån godset kommet är, om då man eller hustru,