Cap. 17.
§ 1. Emädan på een och annan orth i rijket någre fleere slag sädesfruchter, än dhe, som här opräcknade finnes, wäxa, såsom i Skåne, bowete och lins, så kunde och dhe härwedh komma i consideration, att jämbwähl däraf böör tijonnde ärläggas.
Cap. 18.
§ 3. Enär emellan jordäganden och landboen sålunda widh ett hemmans tillträde slutas, att jordäganden då icke upbär någon wiss städia, som obligerar honom till giftostämma af sex åhr, uthan städian proportionaliter för hwart åhr, så länge landboen gården besitter, i skatten inneslutes, då synes oförgrijpelig icke, att anten jordäganden bör wara förbunden till dhe 6 åhren, eller att han wedh afsäijandet förr skall gifwa honom all städian tillbaka, som här förmäles, alldenstundh han ingen wijdare städia af landboen opburit, än allena för dhe åhren han brukat hemmanet; så att fördenskull det synes wara skäligdt, att på een sådan händelse jordäganden må hafwa macht uthan städians åtherställande att afsäija landboen, enär han behagar, anten efter ett, tu eller flere åhrs förlopp, allenast derwedh laga fahrdagh observeras.
Cap. 19.
§ 1. Wedh slutet af denne §, der som förmäles, att ingen hafwe macht twinga bonden till penningar, enär han will och förmår perzedlen efter jordebooken uthgiöra, påminnes oförgrijpeligen, att det skulle falla cronones eller huusbondens betiente alt för swårt, om dhe skulle obligeras af en långwäga boende landbo eller bonde att ändteligen emottaga perzedlen, när han den beqwämligare sielf å dhen orten, der han bor, i penningar kunde föryttra, och den således medh äfwen så ringa och mindre beswär än sielfwe perzedlen huusbonde och wederbörande tillställa, derföre förmehnar man, att på sådan händelse cronones betiente och huusbonden icke må wara förbunden perzedlen emoot sin willia, uthan penningar efter dess wärde och ett skähligdt öfwerenskommande emoottaga, hwilket och hwadh cronones uthlagor wedhkommer, synes wara så mycket skähligare, som i räckningarne [ͻ: ränterijerne] inge perzedlar uthan penningar komma till att incasseras,
