huusfader någonsin öfwa kunnat, altså påminnes oförgrijpeligen, om icke den limitation härwidh skäligen borde rum hafwa, att när af slik wådeldh genom tienstehjons wårdzlösheet, utan den ringaste huusbondens skuldh, skada sker, at då det brotzliga tienstehionet allena therföre må plichta och icke huusbonden, som utan dess therigenom nog skada lider.
Ad § 4. Emedan som uti § 4 förmäles, att brandstådh eij må tagas eller gifwas af de på lön eller boställen sampt rustningzhållare anslagne gårdar, alt fördy som Kongl. Maij:t till landzorten nyligen ankombne nådiga förordning tillåter, att afbrände rusthåll måge jämwähl genom brandstodh sin upprättelse taga; altså påminnes i underdånigheet, om icke bäst wore, att derwid kunde förblifwa, och brandstoden uthgiöras effter som skadan pröfwas större eller mindre warit.
Cap. 10.
Såsom stor skada fast offta förnimmes på säden af ohägn, särdeles der som wida byelag äro, hwarest af een eller annan åbos wårdzlösheet och försummelse, sina giärdesgårdar wijd macht att hålla, deras grannar stort mehn, olägenheet och tidspillan lida måste, altså påminnes oförgripeligen, huru som till förekommande af slik oreda een god uthwäg wara skulle, om een förståndig och alfwarsam bonde widh hwart byalag på tinget tillsattes, att wara gärdzfougde och upsyningzman öfwer hwars och eens fehlachtiga giärdesgårdar, och dem wid laga plicht tillsäija i rättan tijdh, hålla hägn och stänga kring åker och ängh, och den sådant försummar wid nästa ting angifwa, och för sin möda wederbörlig betalning åthniuta.
Ad cap. 14 § 6.
Såsom mycken klagan offta förekommer öfwer den skada mongen lider derigenom, att argt och wanartigt folk nattetidh medh willia insläppa boskap i annars äng och åker, hwilken skada icke så lätt straxt kan mätas, hälst widh ängarnas förderfwande mer genom nedertrampande än afbetande; altså påminnes i underdånigheet, om icke till förekommande af sådan sig mer och mer inritande osedh, detta medh någon högre plicht, än som förmäles, wederbörande må kunna ansees.
