den, som haar hittat, graverad med alt för mycket och longsamt beswär, som å landet warar nästan ett heelt åhr, nembligen wijd alle tree tingen, genom hwilcket beswär och den, som något hitter, torde afskräckias att uppenbara hwad han funnit. Elliest, effter de orden i denne § tage sitt åter utan lösen tyckes böra tilläggias: så framt den, som hittat, ingen omkostnad därå anwändt hafwer; det samma synes och böra ihogkommas wijdh den fölliande 4 § i detta capittel.
Ad § 2. Att och uhrminnes needgrafwen skatt skall uplysas lijka som annan fynd, det finner Kongl. Rätten onödigt, emedan den samma af ingen mehr igenkiännes, uthan skulle man i det stället hålla för skiähligt, att den, som finner een sådan skatt, bör uppenbara det Konungens Befallningshafwande i orten, och sitt fynd först Hans Maij:tt sielf till skiählig lösen heembiuda, som detta tillförende wijd den nya Byggningebalckens igenomseende är af Kongl. Rätten wordet påmint.
Ad § 3. Den, som hittar anckar, tyckes icke mindre, än om han funnit något annat, som förlorat war, böra niuta sin tridiung af des wärde, ty om han eij får mehr än allenast sin anwända omkostnad och möda betalt, har han af sådan fynd ingen fördeel, och i så måtto kan han låta anckaret så gärna liggia qwart i siön, som det uptaga.
Cap. IX.
Ad § 1. Det synes böra giöras een åthskillnad emällan dens straff, som kiöper witterlig tiufnad, och dens, som kiöper misstänckt godz; så att denne § kunde inrättas således: Kiöper någon witterlig tiufnad, wari tiufwer, och han tage sitt åter, som wijdkiäns och lagligen till sig winner. Men kiöper någon sådant godz, som skiähligen pröfwes wara misstänckt, böte derföre 10 daler, och återgifwe det han så kiöpte, enär ägaren det wijdkiännes och lagligen återwinner.
Cap. X.
Ad § 1. Wijd de orden: domarens eller befallningshafwandens handräckning synes böra tilläggias: så frampt icke den, som hittat, godwilligt sig där till begifwer, och känner, att det hörer den andra rätteligen till.
